Förlåt för att ni inte har fått någon rejäl blogguppdatering idag.
Och ni kommer inte att få någon heller.

Ni får förstå att jag inte mår bra nu.
Och jag kommer nog inte att må bra på ett tag heller.

Min Cantarell kommer inte att leva länge till. Säg inte emot, för jag vet.
Han har gett upp, jag ser det i hans ögon.

Han låg ner när jag kom in till honom idag.
Fatta, Cantarell låg ner?!
Jag la mig iaf brevid honom, med huvudet på hans rygg, och bara lät tårarna komma.
Han låg stilla, bara väntade.
Sen satte jag mig vid hans huvud, och han sträckte ut sig och la huvudet i min famn och blundade.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som jag gjorde då.
Känslan av att min sagoprins faktiskt har gett upp.
Att min kämpe, den enda som höll mig glad, nu är den som är sjuk.
Och jag kan inte göra ett enda skit.

Om vi hade pengarna skulle vi köpa honom.
Javisst, han är kanske sjuk och kanske aldrig kan ridas igen, men jag skulle iaf kunna göra någonting.
Nu kan jag inte det, och det är det som svider.
Att jag inte kan göra någonting för att rädda den som räddade mig.

Nä, nu ska jag torka tårarna och göra någonting vettigt.
Jag ska göra allt för att han ska klara sig.
Vad fan är det för hopp jag har?
Hästen kan ju inte ens gå på benet.

Så förlåt mig så hjärtligt om jag inte uppdaterar på ett tag.