”

Det kräver mer mod att lida än att dö.”

Så hade Menuette det.
Jag kan lova er, jag kände henne i 4 år, var av red henne i två, och led, det gjorde hon.
Ingen häst mår väl bra av ridskola, men hon mådde verkligen sämst. Hon var ”tjurig”, ”seg” och ”osammarbetsvillig”.
Det fnyser jag bara åt.
Hon trivdes inte, därför fick hon alla smeknamnen.
Och nej, jag kände inte henne.
Men sådant här märks.

Jag har tre minnen kvar av henne.
För hon fanns i mitt liv just när mitt minne var som suddigast.
Det första är från en gång när jag stod och borstade henne.
Extremt tjurig och hemsk var hon.
Det andra är när hon puffar på mitt ben.
Det tredje dök upp i mitt huvud för tre dagar sen.
Det är ett mörkt minne, måste ha varit på vintern, för man ser hennes man, ovanifrån.
Det är allt!

Jag saknar den sjukt älskade Menuette hur mycket som helst, och jag skulle göra allt för att få träffa henne en sista gång.
För att min läromästare skulle få se den jag har blivit.
För jag vet att hon ville att barnen skulle få lära sig.
Hon hade ett hjärta av guld.
Jag saknar dig så sjukt mycket, Cederlunds Menuette.

Jag har gråtit så sjukt mycket över denna ponnyn , och funderat fram och tillbaka om hon var värd allt det här. Hon var ju ändå ”bara en ponny”.
Men jag har svaret.
Ja, hon var värd varenda sekund!
Cederlunds Menuette, jag kommer aldrig att glömma dig.
3 år.

Himlen tog tillbaka sin finaste ängel.
Du var bara till låns, tack!